Jag har tänkt på

Myrra alias Vissla. Det är fruktansvärt att mista sin hund. Ju äldre man blir desto värre är det. Nu när vi har garmin-pejlen gär ju hjärtat upp i halsgropen ibland. Vår första hund, nej min första hund, var en Vorsteh vid namnet Trolle. En dag när jag var själv hemma och så kom en lastbil på vår leriga väg och grannens hund tyckte det var kul att jaga vår katt. Då springer Trolle ut och grannens hund jagar iväg katten och Trolle blev överkörd. Lastbilen stannar inte och jag hittar Trolle i en lerig väg helt platt. Det var fruktansvärt. Några år senare - vi hade väntat på en vorsteh-kull i flera år, så äntligen fick vi henne. Underbar tik, mycket lovande på jakt. Thord ute med henne och är på hemväg. Hon före och sedan kommer en granne med bil. Lyktkransen tar aortan och hon dör ögonblickligen. Det är inte kul att mista hundar på detta sätt. Mitt råd är - skaffa ny hund så fort som möjligt! För helt plötsligt ligger det smulor på golvet och man går och tror att hon/han är där och det är inte kul