söndag 1 mars 2009

I går var jag hund!

Sista dagen för hjortjakt. Blå himmel och kallt. Skare vilket var bra för jag fick vara hund. Slapp att tjoa för radion levde om av bara den. Fattar inte att man måste prata i ett i radioapparaterna. Trodde i min enfald att jakten var viktigast och med alla de ljud som hörs. I augusti prasslet i gräset, sedan hundskallen och som nu kraset i skarsnön: Men alla jaktlag tycker tydligen inte det utan måste i princip också tala om när de passerat.... eller när de ska fika.. eller när de ska...Tänker man inte på att det man säger i radion hörs av andra? Några exempel:
- Jo dä kom en hjortjävel över hygget, men fort. (Hjorten är inte enligt min mening ingen djävul utan att väldigt trevligt djur. )
_ Jag fick inte stopp på fanskapet när det.. osv, osv

När man använder radioapparater, vilket är ett utmärkt redskap, så bör man nog tänka både en och två ggr på hur man uttalar sig. Hoppas att alla mina kamrater tycker lika.

Hur gick då jakten? Ja, jag var ju inte lika bra som en fyrbent, men i ett av "dreven" såg vi faktiskt 15 djur. Tre rådjur varav en bock med ca fem cm horn över öronen redan. Och resten var hjortar. En trevlig avslutning på jaktsäsongen - men lite träningsvärk i benen fick jag skall erkännas! Det är inte alltför lätt att leka hund där snön över stenskravlet lägger sig och där man ibland får vara väldigt försiktig så att benen inte går av.

Inga kommentarer: